Enzo Anselmo Ferrari föddes i Modena i Italien den artonde februari 1898, även om en kraftig snöstorm gjorde att födelsen först kunder registreras den tjugonde februari. I sin ungdom hade Enzo i huvudsak tre ambitioner: Han ville bli antingen operatenor, sportjournalist eller racingförare.

Det var omöjligt att bli tenor eftersom han inte hade rätt röst för det. Till viss del uppfyllde han dock ambitionen att bli sportjournalist, då han vid sexton års ålder fick ett reportage om en fotbollsmatch publicerad i den nationella nyhetstidningen Gazzetto dello Sport. Hans litterära förmåga och känsla för ord använde han dock under hela sitt liv. Han skrev ett antal böcker, mest av privat karaktär, under årens lopp.

Istället blev han racingförare. Efter att ha avslutat sin militära värnplikt 1918 försökte han utan framgång att få arbete hos Fiat i Turin. Istället började han arbeta på att annat företag i Turin som provade och levererade lätta lastbilar till Milano. Där kom han i kontakt med bilföretaget CMN som han fick anställning hos. Först som testförare och sedan som racingförare 1919.

Första gången han körde Alfa Romeo gick det bra. Han kom på andra plats i Targa Florio 1920, vilket ledde till att han blev fabriksförare hos dem 1921, och vann ett flertal segrar under de kommande åren. Efter en seger i Ravenna mötte han greven och grevinnan Baracca, vars son Francesco var ett berömt flygäss under första världskriget men förolyckades. Av grevinnan ombads han att använda sonens emblem med en stegrande hingst, Cavallino Rampante, på sina tävlingsbilar.

Racingstallet Ferrari, Scuderia Ferrari, grundades 1929 av Enzo. Från början satsade man på ett stall med Alfa Romeos bilar och i huvudsak amatörer som förare. Men året därpå fick Enzo tillfälle att inför den stora depressionen erbjuda Alfa Romeo att driva deras tävlingsverksamhet till en mycket lägre kostnader med hjälp av hans racingstall. Alfa Romeo köpte då in sig i verksamheten så att stallet åtminstone blev halv-officiellt. Samtidigt fick stallet tillgång till en kontinuerlig ström av nya fabriksbilar som var konkurrenskraftiga, bland annat Alfa Romeo 1750. Detta förhållande upphörde 1933 då Alfa Romeo bestämde sig för att sluta tävla.

När Alfredino föddes 1932 beslutade Enzo att avsluta sin aktiva tävlingskarriär för att istället bli stallchef på heltid i sitt racingstall, Scuderia Ferrari, och när Alfa Romeo lade ner sin egen tävlingsverksamhet fortsatte Enzo i egen regi med bland annat Alfa Romeo P3. Stallet var frangångsrikt och i början 1938 utsågs Enzo till chef för Alfa Corse som var Alfas nya tävlingsavdelning, men han kände sig begränsad och efter ett sista meningsutbyte med Alfa-chefen Gabbato slutade Enzo i november samma år.

Enzo startade istället ett nytt företag, Auto Avio Construzione di Ferrari Enzo, som skulle producera egna tävlingsbilar. Bilarna fick dock inte heta Ferrari på grund av det gamla kontraktet med Alfa Romeo. Det enda emblemet som fanns på den först konstruerade bilen satt ovanför grillen och hade enbart inskriptionen '815'. Modellnumret betydde att bilen hade en åttacylindrig motor på 1,5 liter. Det var i praktiken två fyrcylindriga Fiat-motorer som var sammanfogade i rad. Denna var sedan monterad i ett modifierat Fiat-chassi och försedd med en kaross ritad av Touring i Milano. Man byggde två '815' som startade i Mille Miglia 1940 utan framgång. Ingen av dem kom i mål men Ferrari hade blivit en biltillverkare.

Under kriget tillverkade Ferrari bland annat verktygsmaskiner och flygmotorer för skolflygplan. Fabriken flyttade även från Modena till Maranello 1943. Så fort kriget upphörde började Ferrari att konstruera sportbilar igen. Avtalet med Alfa Romeo hade nu löpt ut och bilarna fick kallas vid sitt rätta namn: Ferrari.

Ferrari var egentligen enbart intresserad av att tävla med sina bilar. Han ansåg att gatbilarna var helt ointressanta och ett nödvändigt ont. Ferrari satsade både på Formel 1 och sportbilslopp som Mille Miglia och Le Mans, med stora framgångar främst med sina sportbilar. Bland annat vann Ferrari på Le Mans sex år i rad 1960-65.

På 1960-talet minskade försäljningen och ekonomin försämrades ordentligt vilket tvingade Ferrari att erbjuda Fiat en andel i företaget. Fiat köpte 10% 1965, ökade sin andel till 50% 1969 och slutligen till 90% 1988. Resterande 10% ägs av Enzo's son Piero.

Enzo fick Piero tillsammans hans älskarinna Lina Lardi 1965. Innan dess hade han fått en son tillsammans med sin hustru Laura Dominica Garello Ferrari (1900-1978), Alfredino. Han kallades för Dino och skulle bli Enzo's arvtagare, men drabbades av muskelsjukdomen muskeldystrofi och gick bort endast 24 år gammal.

Innan dess hann Dino konstruera en V6-motor tillsammans med den legendariske konstruktören Vittorio Jano. För att hylla Dino kom alla modeller med V6-motor att heta Dino istället för Ferrari.

Enzo Ferrari, "Il Commendante", drog sig undan publiciteten och blev alltmer enstörig. Han gav sällan intervjuer och sades driva sina förare över gränsen alltför ofta. Vilket givetvis bidragit till myten om Ferrari. Han blev 90 år gammal, och dog 14 augusti 1988 i Maranello.