Rötterna till Talbot kan spåras tillbaka till 1903 när Charles Chetwynd-Talbot, Earl of Shrewsbury, Waterford and Talbot, hade börjat importera Clement-Bayard delar och montera dem som Clement-Talbot bilar i en fabrik i Ladbroke Grove i västra London. Året efter började Talbot att tillverka egna konstruktioner och en ny fabrik byggdes.
1919 gick Talbot samman med Darracq och året efter gick man samman med Sunbeam som STD Ltd. Det nya Sunbeam-Talbot-Darracq företaget fortsatte att sälja sina tre varumärken, men i racing gjorde man en gemensam satsning. Av de tre bilar som 1921 ställde upp i Indiananpolis 500 tillverkades iofs två av dem av Sunbeam i Wolverhampton och en av Darracq i Suresnes, men i praktiken var de identiska.
De följande åren använde racingstallet STD en märklig blandning av bilar, men hade ordentliga framgångar mellan 1921 och 1927 med förare som Rene Thomas, Andre Boillot, Kenelm Lee Guinness, Henry Segrave, Alberto Divo, Dario Resta och "W Williams". 1927 blev man dock tvungna att avbryta allt tävlande pga dåliga finanser.
STD kämpade vidare några år, men 1935 kollapsade alliansen. Sunbeam såldes till Rootes Group och Talbot's fabrik övertogs av Major Antony Lago. Han började tillverka Talbot-Lago sportbilar året efter, och hade framgångar på Le Mans innan andra världskriget.
Efter kriget återstartades Talbot. För racing lättades förkrigsmodeller och kördes som ensitsiga formelbilar. Man nådde några framgångar i händerna på Louis Chiron och Eugene Chaboud. 1948 konstruerade Carlo Marchetti nya GP-bilar åt Talbot, som Louis Rosier och Philippe Etancelin tog flera segrar med. Rosier blev fransk mästare samma år. 1950 vann man även Le Mans 24 Hours.
Under tiden försämrades försäljningen alltmer när konkurrensen blev allt hårdare, och 1959 såldes Talbot till Simca. Simca togs i sin tur över av Chrysler France som sedermera köptes av Peugeot. Peugeot gjorde ett ordentligt försök att återlansera varumärket Talbot i slutet på 1970-talet, men efter några år lades det ner och försvann för gott 1985.