När Alfieri Maserati avled 1932 drevs Maserati vidare av hans bröder, 49-årige Bindo, 38-årige Ettore och 34-årige Ernesto. De var mycket framgångsrika de första åren, men när tävlingsstallen från Mercedes-Benz och Auto Union fick statsstöd blev de svårare och svårare att slå, och så småningom hamnade Maserati i finansiella problem.
1937 kom man överens med familjen Orsi, som drev en stor stål- och verktygsindustri i Modena, att sälja företaget till dem, och bröderna Maserati lovade att stanna kvar i tio år som ingenjörer. De första åren gick det bra, men under kriget flyttade Orsi fabriken till Modena och gjorde Alberto Massimino som chefsingenjör.
När kriget tog slut lämnade därför bröderna Maserati och startade OSCA i San Lazzaro di Savena, en förort till Bologna. Initialt byggde man små sportbilar, men 1950 konverterades några av dessa till Formel 2. 1951 konstruerade de en ny 4.5-liters V12-motor som placerades i ett gammalt Maserati-chassi, och som kördes prins Bira. Den vann sin debut i mars på Goodwood mot relativt enkelt motstånd, men inte mycket senare.
I Italiens GP i september ställde OSCA upp med två fabriksbilar. Franco Rol blev nia, men hans takt var betydligt lägre än för Alfa Romeo eller Ferrari. Bilen dök upp igen i händerna på Rol på Valentino GP i Turin i början av 1952, men den var fortfarande för långsam. Samtidigt förändrades F2-reglementet och OSCA byggde om en bil för fransmannen Elie Bayol med en ny tvåliters rak sexa, som blev sexa i september i Modena.
1953 blev Louis Chiron tvåa i Syracuse i en OSCA. Tillsammans blev de fyra och sexa i Pau, och Bayol vann Circuit du Lac i Aix-les-Bains. Fast nya ändringar i reglerna gjorde bilarna omoderna 1954, och det var inte förrän 1957 som OSCA återkom i formelracing med en ny fyrcylindrig motor. Man hade vissa framgångar, bla med seger i den italienska Formula Junior-serien.
Under tiden hade bröderna Maserati blivit till åren, och 1962 såldes OSCA till mc-tillverkaren MV Augusta. Fem år senare lades OSCA ner.