March Engineering grundades 1969. Avsikten var att bli en framgångsrik tillverkare av tävlingschassin till tävlande kunder. Man började med att tillverka chassin för Cosworth DFV motorer och Hewland växellådor. De fyra grundarna, Max Mosley (M), Alan Rees (AR), Graham Coaker (C) och Robin Herd (H) var duktiga på olika saker: Mosley var affärsmannen, Rees hjälpte till att leda March-stallen, Coaker ledde tillverkningen och Herd var konstruktören.
Efter att ha byggt en F3-bil 1969, satsade man på F1 1970. Man levererade 701-chassin till Tyrrell (för Jackie Stewart och Johnny Servoz-Gavin) och till Antique Automobiles (för Ronnie Peterson), samtidigt som man själva ställde upp med två bilar, med Jo Siffert och Chris Amon, i STP's färger. Även en tredje STP-bil, med Andy Granatelli, var med några gånger. Stewart tog March's första F1-seger i Race of Champions, utanför mästerskapet, i mars och vann sedan Spaniens GP en månad senare. Dessutom vann Amon International Trophy en vecka senare, och framgången verkade självklar. Men vinsterna tog slut och det blev enbart fyra andraplatser det året. Även i F2, F3, FF och CanAm uteblev vinsterna.
1971 satsade man på den remarkabla 711, med bland annat en rund frontvinge, konstruerad av Geoff Ferris och Frank Costin. Peterson fick sällskap av Alex Soler-Roig och även Williams använde March-chassi. Det blev inga vinster men fyra andraplatser gav Peterson andraplatsen i mästerskapet. Däremot i F2 dominerade Peterson i en March 712M och tog F2-titeln efter fem vinster. Samma år vann Roger Williamson den engelska F3-titeln i en March 713. I slutet på året lämnade dock Alan Rees företaget och gick till Shadow.
1972 var sista året i STP's färger och var inte framgångsrikt. Peterson och Niki Lauda körde för fabriken, medan Williams hade Henri Pescarolo och Carlos Pace som förare. Det enda godkända resultatet var Peterson's tredjeplats på Nürburgring. Däremot vann man Formula Atlantic.
1973 skulle bli ännu värre. Utan pengarna från STP var budgeten tunn och man ställde upp med bilar utan reklam. Man fick inga framgångar utan istället omkom Williamson i en olycka på Zandvoort. I F2 fick man dock ett exklusivt avtal med BMW om motorer och Jean-Pierre Jarier vann enkelt F2-titeln.
1974, 1975, 1976 och 1977 kämpade March vidare i F1 med enstaka segrar, av bland annat Vittorio Brambilla och Peterson. Men i slutet av 1977 fick Mosley nog och tyckte att det fick vara nog. Stallets tillgångar såldes till Günther Schmidt och ATS, och Mosley lämnade stallet för att ägna sig åt FOCA och Herd blev styrlesordförande.
Egentligen var det enbart i F1 som man misslyckades. I övriga klasser var mycket framgångsrika.
Man vann F2 1971 med Peterson, 1973 med Jarier, 1974 med Patrick Depailler och Hans Stuck, 1978 med Bruno Giacomelli, 1979 med Marc Surer, 1982 med Corrado Fabi. 1983 upphörde man med sitt F2-stall.
Man vann japanska F2000 tre år i rad i början på sjuttiotalet, och sedan japanska F2 tre år i rad i mitten på åttiotalet med Satoru Nakajima.
Man vann Formula Atlantic 1972 med Bill Gubelmann, 1973 med Colin Vandervell, 1974 med Jim Crawford.
Man vann engelska F3 1971 med Williamson, 1974 med Brian Henton, 1975 med Gunnar Nilsson, 1976 med Giacomelli, 1976 med Stephen South, 1979 med Chico Serra.
Man vann europeiska F3 1979 med Piercarlo Ghinzani, 1980 med Michele Alboreto, 1981 med Mauro Baldi.
I början av åttiotalet bestämde sig Herd att March istället skulle satsa på den amerikanska marknaden. Han planerade att både bygga en Indy-formelbil och en IMSA GTP-sportbil.
Den nyrekryterade Adrian Newey blev ansvarig för konstruktionen. Indy-bilen March 81C tog två vinster 1981, fem vinster 1982 och sju vinster 1983, inklusive Indianapolis 500. Man fortsatte vinna Indianapolis 500 1984-85-86-87. Al Unser vann CART-titeln 1985 och Bobby Rahal 1986. I IMSA tog Al Holbert titeln 1983 i en March-Porsche 83G och 1984 tog Randy Lanier titeln och en March vann dessutom Daytona 24 Hours.
Efter en misslyckad återkomst till F1 1981, lyckades man bättre i den nya klassen F3000 1985 med Christian Danner som förste mästare, 1986 med Ivan Capelli och 1987 med Stefano Modena, innan Reynard blev överlägsna.
1986 återkom man till F1 med March 871 konstruerad av Gordon Coppuck med Ford-motor och med Ivan Capelli som förare. I augusti konstruerade Adrian Newey den nya March-Judd 881 var lyckad och Capelli och Mauricio Gugelmin tog 21 poäng i mästerskapet.
Men March hade finansiella problem efter att ha köpt Ralt. Reynard's chassin var bättre, samtidigt som CART-programmet krympte. Herd avgick som ordförande och industrialisten John Cowen tog över.
Cowen's ansträngningar var fruktlösa och i början av 1989 var konkursen nära förestående. Cowen sålde verksamheterna inom F1 och F3000 samt vindtunneln till Akira Akagi, och Herd lämnade företaget.
1999 annonserade Herd att March skulle återvända till F1 men han lyckades inte få ihop finansieringen.