Ginetta är en brittisk tillverkare av sportbilar och kit cars, som grundades 1958 av fyra bröder som drev företaget vidare i mer än 30 år. Sedan 1989 kan man säga att Ginetta existerar i två olika skepnader i form av två separata företag, Ginetta Cars som drivs Martin Phaff, samt Dare UK Ltd som grundades av två av grundarna till Ginetta Cars, och som också tillverkar modellen G4.
Bröderna Bob, Ivor, Trevers och Douglas Walklett grundade Ginetta Cars i Witham, Essex 1958. De arbetade med konstruktioner för lantbruk och anläggning, men drogs till motorsporten och bestämde sig för att bygga en tävlingsbil.
Den första modellen, som senare har kommit att kallas för Ginetta G1, var baserad på en Wolseley Hornet från 1930-talet, och gjordes ett exempel. Den följdes snart av Ginetta G2, som hade rörchassi, aluminiumkropp som liknade Lotus VI och Fordmotor. G2 tillverkades i knappt hundra styck mellan 1958 och 1960.
Nästa modell, G3, kom 1960 och hade fått en glasfiberkaross, vilket började bli vanligt då. G3 hade en Ford 105E-motor och tillverkades i mellan 60 och 100 bilar under två års tid.
Ginetta G4 presenterades 1961 och var avsedd att kunna användas både på gatan och banan. Den hade en för tiden speciell design, framändan påminde om Lola och bakändan hade fenorna från Lotus XI, men vann ändå pris för sitt utseende. Den hade dubbla tvärlänkar fram och en stel Fordaxel bak, och skivbromsar runtom.
Från början var det meningen att en 750cc Coventry Climax-motor skulle användas, men till slut blev det en enklare (och billigare) Ford 105E-motor på 39hk. Det kan låta lite, men eftersom det var en riktig lättviktare blev prestandan ändå bra.
G4 tillverkades i åtta år, och utvecklades kontinuerligt under tiden. Den erbjöds med många olika Fordmotorer, bland annat Ford 109E, Ford 1.3 Classic, Ford 1.5 Cortina GT och Ford 1.6 X-flow. Med Cortina-motorn bytte den dock namn till G5. Det tillverkades även tre G6, som var en G4 med tvåtaktsmotor från DKW, för den tyska marknaden.
1963 ersattes Series I av Series II som också erbjöds som coupé. Samtidigt uppdaterades och förlängdes karossen så att fenorna försvann och bagageutrymmet utökades. Undertill byttes Fordaxeln bak mot en BMC-axel samtidigt som hjulställen förbättrades ordentligt, vilket förbättrade köregenskaperna avsevärt.
1966 släpptes Series III som är lätt att identifiera på sin stötfångare fram och sina strålkastare som ser ut som de på Lamborghini Miura. Efter mer än 500 bilar slutade G4 tillverkas 1969.
Ginetta satsade givetvis på motorsport. En variant var prototypen G7, som hade växellådan monterad bak samt individuell fjädring bak. Detta fanns även på den officiella racemodellen G4R. För så fort Ginetta hade byggt 100 stycken G4 certifierades modellen, och dess tävlingskarriär kunde starta.
Chris Meek var så framgångsrik med sin G4 att han blev fabriksförare. Över åren har G4 vunnit oräkneliga vinster i mängder av klasser. G4 har även tävlat i rally. Peter Davis ställde upp i Targa Florio och Himalayan Rally. De används fortfarande i historiska klasser och klubblopp.
Inspirerade av framgångarna med G4 kom bröderna Walklett att satsa på flera olika racingprojekt. Man utvecklade tex coupén G12 som hade mittmotor, spydern G16 för Group 6, och flera formelbilar. Man planerade tom att bygga en bil for Formel 1, med BRM V12, men planerna skrinlades tyvärr.
Andra tävlingsbilar är G21 som hade trimmad Sunbeam Rapier 1725cc motor, som det byggdes 69 st av i fabriken 1974, den populära G15 som hade en Imp-motor monterad bak, eller ensitsaren G17 som också hade Imp-motor. Man kan säga att G4 ersattes av G15, som kom att säljas i ännu fler ex.
På sjuttiotalet fokuserade Ginetta på att utveckla nya och dyrare gatmodeller som G21, som hade motor från Ford Essex eller Chrysler. Bensinkrisen och införandet av moms på kit-cars innebar att marknaden i stort sett försvann för de flesta konkurrenter, men Ginetta lyckades överleva till viss del på alla gamla bilar som fortfarande användes aktivt.
När sedan försäljningen av MGB, Triumph Spitfire och TVR 3000M upphörde skapades en nisch som Ginetta utnyttjade genom att försöka återintroducera G4. Eftersom designen var 20 år gammal gjordes den om rejält. Den fick nytt chassi, ny kaross med ett distinkt T-tak och en ny interiör, och kallades G4 Series IV eller G4/4.
Förändringarna räckte dock inte och försäljningen var låg. Det dröjde inte länge förrän en kraftigt uppdaterad G4/4 introducerades. Den använde många delar från Jaguar, som differential, bakre skivbromsar, drivaxlar mm. Den fick i genuin Ginetta-tradition nästa lediga nummer, G27, och visade sig vara konkurrenskraftig med många segrar. Ginetta skapade även ett mästerskap för just G27.
1989 såldes Ginetta till nya ägare. Utan bröderna Walklett gick det knackigt, men så småningom köptes företaget av Martin Phaff, som fått ordning på verksamheten. De nya ägarna placerade dock en Rover V8 med 190hk i G27 och gatmodellen G33 var född. Man skapade även gatmodellerna G25 och G32, som påminner om Toyota MR-2 i sin konstruktion, men som inte blev så långvariga.
Fyra sekel efter att G4 konstruerades släppte Ginetta ännu en variant av den till synes odödliga konstruktionen. Den nya roadstern G20 introducerades på Londonmässan år 2000, och påminner mycket om det ursprungliga konceptet. Modellen använder återigen en rak fyra från Ford och saknar dörrar och vindruta.
Ännu mer intressant var den nya marknadsföringen av G20. Man kunde köpa den som kit-car från
fabriken, men också beställa den färdigbyggd på
Efter att ha sålt Ginetta kunde bröderna Walklett inte låta bli sportbilar. Ivor och Trevers Walklett, samt Trevers' son Mark, grundade 1991 Dare UK Ltd som tillverkade en variant av G4 samt G12 med mittmotor. I slutet på 1990-talet tog fram den revolutionerande DZ, som kanske är för utmanande för de flesta. Dare överlever snarare tack vare tillverkningen av sin G4.