Lido "Lee" Anthony Iacocca var mest känd för att gjort karriär inom Ford 1946-1978, där han låg bakom bla Ford Mustang och Ford Pinto, blivit sparkad av Henry Ford II, och gjort ny karriär inom Chrysler 1978-1992, där han bla låg bakom småbilen och minibussen.
Lee Iacocca föddes 1924 i Allentown, Pennsylvania av Nicola Iacocca och Antonietta Perrotta, italienska immigranter som öppnade en restaurang i Pennsylvanias stålbälte. Det sägs att han fick namnet Lido efter att hans föräldrar tillbringat smekmånaden i italienska Lido, men Lee själv påstår att det är romantiskt men inte sant.
Iacocca tog studenten 1942 från Allentown High School, och studerade till ingenjör på Lehigh University i närbelägna Bethlehem, Pennsylvania. Han fortsatte studierna på Princeton University med inriktning på plast och politik.
Iacocca gifte sig 1956 med Mary McCleary. De fick två döttrar, Kathryn and Lia. Tyvärr dog Mary Iacocca i diabetes 1983. Både innan och efter hennes död engagerade sig Lee starkt i vården inom diabetes. Han gifte om sig två gånger, men båda äkenskapen blev väldigt korta, 19 månader respektive tre år.
Han var den enda person som varit ledare över två olika amerikanska bilföretag, på Ford mellan 1967 och 1978, och på Chrysler från 1978 till sin pensionering 1992.
Efter avslutade studier började Lee arbeta på Ford 1946 som ingenjör, men han trivdes inte. Istället bytte han karriär och började arbeta med marknadsföring och försäljning, vilket passade honom utmärkt. När han jobbade i Philadelphia som vice försäljningschef lanserade han kampanjen "56 for '56", dvs efter 20% kontant kunde man köpa en 56:a för 56 dollar per månad i tre år.
Kampanjen var så lyckad att den fick nationell spridning i USA, och Iacocca kallades till Dearborn där han snabbt steg i graderna. 1960 blev han Ford's vice-president, car and truck group; 1967 executive vice-president; och koncernchef 1970.
På 1960-talet var Iacocca drivande i utvecklingen av bla Ford Mustang, Lincoln Continental Mark III, Ford Escort, och i återfödelsen av märket Mercury med modellerna Mercury Cougar och Mercury Marquis. Han var också drivande bakom utvecklingen av den felkonstruerade dödsfällan Ford Pinto, och yttrade orden "Safety doesn't sell". Ett skolexempel på att man inte kan sätta en prislapp på människoliv.
Iacocca hade fler idéer som han slogs för, tex att småbilar skulle vinna mark och minibussen skulle behövas. Dessa idéer fick dock inte gehör hos huvudägaren och ordföranden Henry Ford II, och ledde inte till några produkter från Ford. Istället fick Iacocca sparken 1978 fastän företagets årsvinst var $2 miljarder.
Istället värvades Iacocca till Chrysler som stod på randen till konkurs, bla pga av massiva återkallelser av modellerna Dodge Aspen och Plymouth Volare. Iacocca började omedelbart ta krafttag för att göra om Chrysler från grunden, han sparkade många, sålde den förlustbringande divisionen Chrysler Europe till Peugeot, och tog in gamla kollegor från Ford.
Iacocca insåg dock att Chrysler var i alltför dåligt skick för att klara sig på egen hand, och 1979 fick han lånegarantier från den amerikanska kongressen. Många ansåg att det var fel väg, men Iacocca påpekade att flyget och tåget fått stöd innan, och att det räddade förhållandevis fler jobb hos Chrysler.
Iacocca tog även med sig sina idéer från Ford till Chrysler. En av idéerna var Mini-Max, eller minibussen i dagligt tal, som var grunden till de mycket framgångsrika modellerna Dodge Caravan och Plymouth Voyager 1983. Dessa skapade bilhistoria, blev marknadsledande i 25 år och räddade samtidigt Chrysler från konkurs.
Innan dess, 1981, hade Chrysler lanserat sin första moderna småbil, K-car; dvs Dodge Aries och Plymouth Reliant. Precis som minibussarna byggde dessa på idéer som Iacocca haft på Ford, men som förkastats. Det var små, effektiva och billiga framhjulsdrivna bilar som sålde snabbt under lågkonjukturen 1980-1982.
De nya minibussarna, småbilarna och organisationens nya effektivitet gjorde att Chrysler kunde amortera av sina garanterade lån sju år snabbare än väntat. 1987 tog man över AMC, vars enda lönsamma division var Jeep, och det som Iacocca var ute efter. De övriga resterna från AMC blev grunden till det kortlivade märket Eagle, som snart lades ner.
På 1980-talet syntes Iacocca ofta i reklamfilmerna för Chrysler, med kampanjer som "The pride is back" och det som skulle bli Iacocca's mest kända fras: "If you can find a better car, buy it." I slutet av 1992 pensionerade sig Iacocca från jobbet som VD, koncernchef och ordförande på Chrysler.
Men det var förmodligen för tidigt för 1995 stöttade Iacocca miljardären Kirk Kerkorian i ett fientligt övertagsförsök på Chrysler. Det misslyckades dock, och Iacocca förband sig att inte uttala sig publikt om Chrysler under fem år.
Sommaren 2005 syntes Iacocca åter i reklamfilmer för Chrysler, där bland annat hans kända fras återanvändes. Som tack för hjälpen kom Iacocca och DaimlerChrysler överens om att en dollar per såld bil under sex månader skulle doneras till Iacocca Foundation for diabetes research.
Under 2007 presenterade Iacocca en hemsida för diskussion om samhällets samtida problem som sjukvårdskostnader, klimatet och saknad av framåtblickande. Han skrev även boken 'Where Have All the Leaders Gone" tänkt att användas av väljare för bedömning av presidentkandidater, vilka borde styras av nyfikenhet, kreativitet, dialog, karaktär, mod, övertygelse, kompetens och sunt förnuft.
Lee avled av komplikationer från Parkinsons sjukdom vid 94 års ålder i hemmet i Bel Air, Los Angeles.